I dag kom jeg over en melding på Facebook av en svensk venn jeg møtte på kurs tidligere i år. Han er, som jeg, fortvilet over at ikke flere tar innover seg at vi lever i avgjørende tider for vår planet. Hvorfor er det ikke flere som tar dette på alvor?
Mattias Johanson skriver på sin vegg på Facebook i dag (gjengitt med tillatelse):
Idag är en dag av förtvivlan och möjlighet.
De flesta kommer nog inte läsa detta. Det är för mycket att ta in. Men den totala likgiltighet som många regeringar idag bemöter klimatkrisen med är för mig fasansfull. Psykotisk. Total avsaknad av empatisks och moralisk mognad och ansvar. En likgiltighet med vårt och våra barns hem. Hur kan vi vuxna människor låta detta fortgå?
Johan Rockström, en av världens mest framträdande klimatforskare, skriver.
”Låt er inte luras: vi befinner oss just nu på en bana som kommer att ta oss till +3 °C [—] ,ett existentiellt hot som vi inte har upplevt på de senaste tre miljoner åren, och det finns ingen garanti för att ansträngningar att kyla ner vår planet kommer att lyckas.”
Samtidigt hör vi Jane Goodalls sista råd till mänskligheten.
«Det viktigaste är att inse att varje dag på denna planet gör vi skillnad, och om vi börjar tänka på konsekvenserna av de små val vi gör – Vad köper vi? Var kommer det ifrån? Hur har det tillverkats? Har det förekommit barnslaveri? Gynnar det miljön? Skulle du äta det om det inte innebar grymhet mot djur? – om vi börjar tänka så, och miljoner människor världen över tänker så, då börjar vi skapa den sortens värld som vi inte behöver skämmas för att lämna över till våra barn.»
Min fråga är. Vad krävs för att du och jag och vi ska vakna upp? Vi behöver vakna upp till att vi förstör möjligheten att livet ska fortsätta på planeten. Vi är jättemånga som vill att våra regeringar ska göra mer. Nu måste vi höras. För snart är det för sent.
