På et bokbad med Birger Emanuelsen og Bernhard Ellefsen – om boka til sistnevnte, ble Elin Wägner (link til artikkel hos svenske kvekere) nevnt flere ganger. Hun var virkelig et spennende bekjentskap, og har fått et eget kapittel i boka til Ellefsen, som heter “Det som går tapt“.
Når jeg søkte etter henne på biblioteket i Kristiansand hadde de ingen bøker av henne, men “Vekkerklokke” som kom ut rett før andre verdenskrig ligger på Nasjonalbibliotekets nettsted. (Jammen hadde de den ikke hos Antikvariat Sør også, så nå har jeg nettopp kommet tilbake etter kveldens varp!) 🙂
Ellefsen omtalte henne som fredsaktivist, feminist, økolog og kveker. Hun skal ha tatt til orde for å utrydde alle menn, fordi de brakte verden opp i stry. Det er jo ikke så vanskelig å se at hun kan ha hatt mye rett i det…. I et brev i 1944 skriver hun til ei venninne:
En gång trodde jag att det var kvinnorna som skulle säga ifrån att så här går det inte längre. Nu tror jag att det blir moder natur genom sina barn djuren och växterna som kommer att tala om det. Och när vi upptäcker att det som vår barmhärtige far har gett oss att leva på, nämligen myllan (denna värld av levande, samarbetande väsen), den håller vi på att ta död på, då kommer alla andra problem att bli försvinnande få.
Elin Wägner (1944 – fra et brev)
Det blir spennende å lese boka, både hennes og Ellefsen sin. Ferden i litteraturens skatter blir bare bredere og bredere, og mer og mer interessant!
