Min yogalærer Klas Landahl la ut denne teksten på FB for noen dager siden, og den gjorde sterkt inntrykk på meg. Jeg tror han berører noe av kjernen for vekst her…
Förra veckan, på Ängsbacka yogafestival, fick vi frågan flera gånger varför Kundaliniyoga är så jobbigt, utmanande, till och med plågsamt ibland.
Anledningarna är många.
Välsignelserna är många.
Vad det kokar ner till är det här: tapas.
Inte mexikanska smårätter, utan sanskritordet tapas. Det innebär att medvetet utsätta sig själv för utmaningar med andlig utveckling som intention. Vi växer som människor av att möta utmaningar, öga mot öga, och gå igenom det. Tendensen i vårt samhälle idag är att sträva efter bekvämlighet, att stryka medhårs och bygga upp yttre trygghetssystem. Göra det så lätt som möjligt för oss i alla situationer. Fly från smärta. Även inom yogavärlden är det många som har ledstjärnorna ”bekvämlighet” och ”det ska kännas skönt” och ”jag ska vara snäll mot mig själv” och ”när det känns lätt så är jag i flöde med universum”. En bekvämlighetszon är bekväm, men där sker ingen utveckling. Vi har blivit bekvämlighetsjunkies och är alla beroende av olika substanser, droger, godis, mat, kaffe, energidryck, mobiltelefoner etc för att kunna fly från känslor av obehag, rastlöshet, ledsenhet, meningslöshet etc så snabbt vi bara kan.Är det så vi vill ha det, att leva ett liv i konstant flykt?
Tapas är att trotsa detta bekvämlighetsberoende och utsätta oss för utmaningar och möta dem med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Utan gnäll. Antagligen med grymtningar och inre muller, mjölksyra i musklerna och massa elektricitet i nerverna, men detta är ett muller som stärker oss. Tårar som stärker oss. Jag bryter sinnets makt i mitt liv när det är ett sinne som underskattar mig, begränsar mig och gör att livet blir svårare för mig.
Om jag i mitt hjärta VET, att jag klarar av utmaningar, både inre och yttre, så kan jag slappna av. Det stärker mig. Om mitt mantra är, ”oavsett vad som händer idag så vet jag att jag kan handskas med det” så ger det en helt annan känsla än om jag försiktigt öppnar dörren på morgonen och med rädsla kliver ut, hoppas att jag bara ska överleva och komma undan så lindrigt som möjligt.
Livet är här för att levas! Inte överlevas. Inte plågas igenom. Levas! Mötas! Oavsett om det är regn eller solsken, det spelar ingen roll, men jag är där, jag möter det, jag känner allt som känns. Jag lever!
Det är därför kundaliniyogisar börjar dagen med att duscha kallt. Det är därför vi sitter med armarna i massa utmanande ställningar under en evinnerligt lång tid. Och när vi gör det projicerar vi ”sat” på inandningen och ”naam” på utandningen för att rikta energin till vårt andliga växande snarare än till negativitet, oro och offermentalitet. Utmaningen är en kärlekshandling och det gör att vi mer och mer kan vara hjärtcentretade i fler och fler situationer i livet. För vi VET, att vi kan handskas med vad som helst. Det finns inget att fly ifrån. Inget att vara rädd för. Och även om vi är rädda så kan vi möta även det. Det klarar vi också.
Som en av mina lärare uppmanar oss att säga, ”oh fear, I am not afraid of you!”.
