homo ludens

Forrige helg leste jeg ferdig «Togeventyr» (2021) av Bjørn Stærk. Her var det mye fint, og på s. 62-63 var det et sitat fra en artikkel Jens Liljestrand hadde i Expressen. Det må jeg ta vare på:

Jag är trött på att leva så här. Jeg är trött på att arbeta för att ha råd att gång på gång packa in mina barn i en sardinburk med plastmat og efter timmar av trängsel och tristess komma fram och ta selfies med en döende värld som bakgrund. … Det är en livsstil bortom all idioti. Det är världshistoriens dyraste självmord.

Jens Liljestrand

I dag fant jeg en sammenligning mellom disse to som var veldig relevant. Tror den tar utgangspunkt i boka til Neil Postman – Amusing ourselves to death, men det var litt uklart. Uansett en fin oppsummering, som etter det jeg kjenner til stemmer med hva de mente:

Det Orwell fryktet var de som ville forby bøker. Det Huxley fryktet var at det ikke ville være noen grunn til å forby en bok, for det ville ikke være noen som ville lese en. Orwell fryktet de som ville frata oss informasjon. Huxley fryktet de som ville gi oss så mye at vi ville bli redusert til passivitet og egoisme. Orwell fryktet at sannheten ville bli skjult for oss. Huxley fryktet at sannheten ville druknes i et hav av irrelevans. Orwell fryktet at vi ville bli en fanget kultur. Huxley fryktet at vi skulle bli en trivial kultur, opptatt av noe tilsvarende til følelsene, orgieporgien og sentrifugalhumlevalpen.
Som Huxley bemerket i Brave New World Revisited, unngikk borgerlibertarianerne og rasjonalistene som noen gang er i beredskap for å motsette seg tyranni » å ta hensyn til menneskets nesten uendelige appetitt på distraksjoner. «
«I 1984», la Huxley til, «folk styres av å påføre smerte. I Brave New World styres de av å påføre nytelse. «
Kort sagt fryktet Orwell at det vi hater vil ødelegge oss. Huxley fryktet at det vi elsker vil ødelegge oss. ~Neil Postmann

Antagelig fra boka «Amusing ourselves to death» av Neil Postman